LITTERATUR

Karl Asplund, “Nils von Dardel” (1958)  upptagen i verkförteckningen under år 1929, sid 262, som “skiss till gobeläng” samt avbildad sid 72 och omnämnd i text sid 71ff.

Jämför auktionens version med “Svarta Diana” (1924, gouache) idag i Moderna Museet Stockholms samlingar, inv nr. NMB504.

Det föreliggande verket, “Svarta Diana” är ett av två motiv från tjugotalet (det andra är “Jon Blund”, idag i Stockholms Stadsbiblioteks barnläsesal) vilka Dardel omarbetade till verk i monumentalformat. “Svarta Diana” är en djungelfantasi där konstnärens återkommande menageri får rama in motivets huvudperson som han gett flera gudomliga attribut - både Dianas pilbåge men även mångudinnan Lunas månskärva. Hon flankeras av hyenor som både skrämmer och skyddar från de flyende djuren. Vid jämförelse med gouachen från 1924 finns det flera skillnader i detaljrikedom men detta verk från 1929 har istället fått en inramande bård samt att djuren förlorat i detaljrikedom men istället vunnit i rörelse och dramatik. Dessa skillnader beror på att verket omarbetades för att vävas till en tapet, haute-lisse, av Elsa Gullberg till Stockholmsutställningen 1930. I mitten av nedre bården sitter två apor inbegripna i samtal, och för den skrapögde som kan sin Dardel är dessa även med i verket “Återkomsten till ungdomens lekplatser". Dardels stora biografier, Karl Asplund, ägnar stort utrymme för denna version som han beskrivet enligt följande; “...denna har istället en stegrad intensitet i teckningen och rörelsen. Fondens stiliserade växtlighet har försvunnit och den djupverkan som fanns likaså. Men djurens framåtrusande rörelse och uttryck för skräck har förstärkts; med ett gammalt illusionistiskt trick från 1600-talets måleri låter han elefanternas ena fot trampa på den lisiére, som nu inramar kompositionen, så att den andra lyftande foten och huvudet med den till ett väldigt trumpetande lyfta snabeln befinner sig framför målningens plan, lejonet och tigern rusar med ett vilt rytande ur de uppspärrade gapen rakt fram och sebrans framgalopperande rörelse har förstärkts…Men till den intensifierade rörligheten bidrar mest att asgamen ersatts med fyra stycken vilt flaxande och med tre av vingarna framför lisiséren och målningens plan. På detta sätt blir hela intrycket starkare och virvlande” (Karl Asplund, “Nils von Dardel” (1958), sid 72)